Anna Pettersson har gått ur tiden

Nu nåddes jag av beskedet att missionär Anna Pettersson har gått ur tiden. För ett par år sedan gjorde jag en intervju med henne för tidningen Inblick.

Sedan dess har hon gjort flera resor till sitt Tanzania, trots hennes höga ålder och sviktande hälsa.

Nu gick hon alltså på sin sista resa, som inte ledde bort utan ända hem.
Vilket liv! Vilken påverkan hon haft på människorna hon hjälpt på plats i Tanzania men också på oss alla som funnits i hennes livs utkant och blivit inspirerade och påverkade.

Här kan du läsa artikeln med ett par år på nacken:

Fiskardottern som blev missionär

Jag träffar Anna Pettersson i barndomshemmet på västkustön Dyrön. Hon håller som bäst på att förbereda sig för att återigen åka ut till sitt Tanzania. 

– Folk säger till mig att du är 82 år. Varför skall du åka ut igen? Men varför skulle jag inte åka? Så länge jag kan tjäna Jesus skall jag väl göra det?

”Jag kunde inte laga mat”

Anna var uppvuxen på 30-talet. Hennes pappa ville att hon skulle göra som alla andra flickor, gifta sig med någon fiskarpojk och bosätta sig på ön. Under en kort tid arbetade hon hos sin morbror Albin med hushållsarbetet.

– Jag tyckte att det var så trångt mellan de fyra väggarna. Det passade mig inte alls. Skulle detta bli mitt liv, att fundera på vad vi skall äta till kvällsmat och vad vi skall äta till middag. Och jag kunde inte laga mat.

Som tonåring besökte hon ett möte med en missionär från Indien. En kallelse att själv gå ut i mission drabbade henne så tydligt och klart att hon aldrig kunde komma ifrån det.

Inget hände

På Tjörn fanns en ungdomspastor som uppmuntrade Anna att studera och tillslut skrev han själv ihop ansökningshandlingarna till EFS folkhögskola för henne. Så 1946 började Anna studera, först till realskoleexamen och sedan till sjuksköterska på Röda Korset i Stockholm. 

Som färdig barnmorska ansökte Anna till EFS om att få bli missionär. Men inget hände. Hennes kallelseupplevelse hade varit så stark. Hade hon hört så fel?

Men så en dag, efter tio år, hörde EFS av sig. Dockor Wiklund på sjukhuset i Ilembula i Tanganyika hade hört av sig med ett nödrop, han skulle inte orka längre om inte någon kom och hjälpte honom.

”Det här är mitt land”

Våren 1959 bar resan av med båt till Dar Es Salaam.

– Jag kände på en gång att det här är mitt land, det är här som jag skall vara. Första operationen jag var med på var klockan tre på natten och doktor Wiklund gick runt med sina fotogenlampor med öppna lågor. Han gav mig en eterflaska och sa att jag skulle börja söva patienten. Jag skulle droppa eter på en mask och jag undrade om han inte var rädd att allt skulle explodera.

Efter en tid hörde Anna att det fanns en sjukstuga uppe i den lilla byn Bulongwa i Livingstonebergen. Anna frågade själv den ansvarige för missionen om hon fick börja arbeta där. 

– När jag kom dit fanns det ett hus med två rum. I början fick vi förlösa kvinnorna på verandan och det var så trångt att vi fick ställa sängen på snedden för att själva kunna få plats.

Men under det första halvåret kom inga kvinnor för att förlösa sina barn och Anna blev förtvivlad. Varje gång hon var nere i byn hörde hon om barn och kvinnor som dött ute i skogen. Så Anna gick till regeringens representanter i byn och förklarade att hon var där för att hjälpa kvinnorna och det blev beslutat att alla kvinnor skulle föda sina barn på sjukhuset, som de kallade Annas lilla station.

– Det var de äldre hjälpkvinnorna som hade de yngre kvinnorna i sin hand och nu var de rädda att de skulle förlora en inkomst, förklarar Anna.

”Dessa mina minsta”

I början bodde de föräldralösa barnen hemma oss Anna eller på kliniken som de lyckats bygga ut något.

Sedan den första tiden har mycket hänt i området. 1968 invigde Tanzanias första president, Julius Nyerere, det nybyggda sjukhuset och dit kunde Anna flytta sitt arbete med bland annat en hel avdelning för föräldralösa barn.

1990 stod barnhemmet färdigt och där bor idag ett trettiotal barn. Tanken är att barnen skall kunna bo på hemmet under några år och under tiden försöker man finna afrikanska fosterhem.

En idé från Gud – Solrosor

När Anna 2007 satt på flygplanet på väg tillbaka till Tanzania fick hon en idé.

– Jag vet inte om jag sov eller var vaken. Men det blev så tydligt för mig att vi skulle plantera solrosor. Även om jag inte visste något om solrosor blev jag så övertygad om att detta var något vi skulle satsa på.

Kvinnorna i en by brukade en bit mark och fick frön första året. De planterade i december och kunde skörda i juli.

– Jag minns att en av kvinnorna inte kunde tro sina ögon när hon fick betalt för sina frön. Nu kunde de själva betala skolavgiften för sina barn.

”Hon kan gå igen”

1964 mötte Anna sin första patient som hade amputerat båda benen. Hon började göra eftersökningar efter möjligheter att finna proteser men det gjordes ingenstans i Östafrika. Så Anna fick mäta benstumparna och skicka iväg en beställning till London. Det blev stor uppmärksamhet i Tanzania kring detta och en stor tidning i huvudstaden skrev om händelsen med rubriken ”Hon kan gå igen”.

Idag gör Annas medarbetare de bästa proteserna i Tanzania, och Bulongwa är den enda platsen i södra Tanzania där man kan få proteser.

– I vintras hade vi besök av två ortopeder från Tyskland och vi kunde göra så mycket för handikappade. Jag skrev hem till Sverige och bad dem skicka alla pengar vi hade och låna pengar om det skulle behövas. Bland annat kom en pappa med sin flicka som han burit över bergen. Hon kunde själv bara ligga ner. Nu kan hon gå med hjälp av gåstol, äta själv och till hösten skall hon börja skolan. Dagen hon kunde sitta upp och äta själv grät pappan av lycka. Nu har vi också betalt alla skulderna och vi kan jobba på frimodigt igen tack vare alla som är med och stöttar oss.

Att tjäna Jesus är vackert

Det är inget lätt liv Anna har levt mitt i stora behov och stor fattigdom. 

– En del menar att livet med Jesus innebär stora försakelser. Men att tjäna Jesus ger stor tillfredsställelse. Han kan göra vår tjänst för honom vacker. De fattiga är en grupp som har en speciell plats hos Jesus och jag tjänar ju honom när jag hjälper dem. För Jesus är de fattiga viktiga, han säger att vad vi gjort för en av dem har vi också gjort för honom.